PelleLindh

Så gick jag tillbaka i tiden... ett par månader, jag undrar alltid varför
ovissheten är så stressande? ( försöker undvika svordommar så långt
det går när jag skriver då det känns oseriöst )
Det är alltid så, man tror att man klarar det, man vill vara stabil och
oberörd... klarar jag av det, absolut... lika säkert äter stressen av en... 
Låt tiden gå fort, så att jag på ett helt okey vis kan kasta ur mig klychor...
jag lever i en drömvärld, ingen tvivel...
Skulle dö för att veta, men jag är oberörd... som en gås, ingen kan komma
åt mig...
I dag kom stressen hårt över en... slog som en hammare...
Jag vet att jag inte kan göra något alls... i morgon kommer jag vara oberörd...
ett tag....
såg en sak som gjorde mig glad... på något vis är du nog min ängel... skulle
alltid skydda mig och har alltid gjort det...
tack L.
låt tiden gå fort nu... undrar om du är lika oberörd som jag? om ovissheten är
priset man tar för att leva det liv man älskar mer än något annat...
försöker andas lugnt... ingen kan någonsin komma åt mig... va stark...
blundar....
kanske borde jag aldrig ha gjort de... satt i timmar och stressen dog.....
nu knockar det mig igen...
jag har gjort det.... det jag har är det jag valt själv...
min fantasivärld rasar....
jag kommer alltid kunna laga den.... 
den mest älskade klychan är den bästa....
..............I´m sorry