PelleLindh

...Jag är ledsen Andreas, det verkar tyvär inte som om det blir något inlägg den här gången. 
Egentligen vet jag inte varför jag skriver alls? Antar att det känns bättre då.
Så var hon borta, ute ur mitt liv, och historien upprepar sig, med den lilla detaljen att det va mer på riktigt än det någonsin varit, det känns, det känns tomt, och det gör ont så in i helvete, vart kommer alla tårar från..?
...Nu kan jag verkligen sitta här med min jävla frihet som jag alltid värderat högre en livet.
Jag har aldrig varit bra på att räkna, det har jag inte men den här ekvationen finns det alltid bara ett svar på, du älskar någon, någon älskar inte dej.
Men vem fan är jag, som om jag vet vad kärlek är, vad vet jag om att älska någon? Fast fan vad det kändes bra, jag trodde nog att jag kanske hade det..
Jag vet också att jag aldrig någonsin varit nöjd, alltid vetat åt vilket håll det skulle kuska så var den här gången annorlunda, den ända gång jag på riktigt trott att det kunde hända, då fick jag det tillbaka.
Jag vet det va naivt, att det är över igen och att jag nog aldrig kommer kunna hålla den där fjärilen som människor som är lite olyckligare än andra pratar om.
Så jag antar att det bara återstår minnen nu, det känns oändligt att tänka på det, jag undrar om vi någonsin kommer ses igen..? 
Jag vet att ingen människa kan vara ledsen hela livet, fast... nu känns det i mig.
Jag är glad för vad vi hade, jag hade gärna haft det längre för att se om jag faktiskt upptäckt det där som alla sjunger om, fast jag vet att det är över och att det kommer ta lång tid innan det händer igen, om det gör det? om jag vill att det ska göra det? jag tror inte det längre, slutet är aldrig värt det...
Jag måste sluta... du va fin, jag ville va hos dej, jag va lycklig, jag älskade dej, det gjorde jag, jag tog mig hela vägen fram....